Kollegorna Linus och Cristoph från BBS i Kalmar hämtade upp mig och Erika i en fräsig hyrbil och sen bar det av. Mina erfarenheter av HSV:s informatörskonferenser var hyggligt goda sen innan så förväntningarna var väl sådär svenskt lagom högt ställda.
Den flygande starten med Kira von Knorring Nordmark som storytellande inspiratör lade inte bara ribban högt utan var utan tvekan, förmin egen del, konferensens riktiga höjdpunkt. Kanske beror det på att vi befinner oss mitt i en fusion på min arbetsplats och mycket av Kiras innehåll kändes väldigt relevant.
Det var också intressant att lyssna på Johnny Lindqvist från byrån Dist angående ungas medievanor och en del schyssta case från den riktiga världen (utanför vår skyddade verkstad). Jag är också nöjd med att ha lyssnat på CERNs informationschef berätta om hur man tog sig an "det-svarta-hålet-kommer-sluka-jorden-problemet" när det drog ihop sig till start av partikelaccelleratorn nere i Schweitz.
Givetvis ställde jag frågan om ifall något annat lärosäte reflekterade över den snabba övergången till marknadsförande lärosäten kontra samhällsinformerande. Den diskussionen efterlyser jag fortfarande tillsammans med tydligare spelregler för konkurrensen mellan lärosäten.
Gatarski bad mig innan jag åkte att dela med mig om det var något "form av socialt medieupplägg" och det lilla som fanns har inte varit värt att vidarerapportera. Om jag skall drista mig till en snabb och lättkritiserad konkurrensanalys så ser jag att ett par lärosäten har vågat börja experimentera med sociala medier och andra digitala nymodigheter. De allra flesta verkar dock vara lika avvaktande som vi. Hoppas att fusionen kan resultera i lite mer guts och styrfart. Samtidigt som vi har konkurrenter som är lite framåt så känns det som att lärosätessverige är rätt offside när det gäller den digitala utvecklingen. I alla fall när det gäller att använda den för att bygga relationer med sin omgivning.
Tack Karlstad för ett vackert campus, tilltalande arkitektur och en väloljad konferens.
Läs även andra bloggares åsikter om HSV, Informatör, Konferens, Karlstad, lärosäten, universitet, högskolor, studenter, Kommunikation, Studentrekrytering, Marknadsföring,
Visar inlägg med etikett Kommunikation. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Kommunikation. Visa alla inlägg
tisdag, maj 05, 2009
onsdag, april 29, 2009
Informatören är död
Yrkesrollerna flyter ihop. Informatören är, beroende på individen, allt eller ingenting. Oavsett vilket är det dags att konstatera tiden för dödsfallet och se vad som kommer i livet efter detta.
Vad är en informatör? Eller snarare vad var det för något? Arbetsförmedlingen beskriver yrket såhär:
Nu är det här inte en bitter text om informatörens plågade tillstånd. Det här är en text om vad informatören måste bli för att överleva professionellt efter som informatören är död.
Vi äger inte budskapet längre. Shannon & Weavers kommunikationsmodell (A->brus->B+feedback) stannar i bruset. Det är där det händer. Bruset is the shit. Alla är samproducenter av information och kommunikation. Alla konverserar med alla. Informatören riskerar att tilldelas rollen som kontrollant, flaskhals och allmän kommunikationspolis. Den välstämda organisationen som tappar kontrollen över sin integrerade kommunikation sätter informatören på att skriva bloggpolicy eller diskuterar med IT-avdelningen vilka sociala sajter man kanske måste blockera.
Det blir om inte annat informatörens död.
Vad kommer istället? Jag skönjer en bättre framtid för oss som känner att kontrollfunktionen är en börda. En del f d informatörer kommer tituleras "planners". Strategisk planering av konversation och kommunikation. Kanal- och medieval, statistiktung strategi för närvaro och beredskap för att möta kunderna i konversation. Andra kommer att fortsätta vara eller bli mer renodlade "producenter". Digitalt och analogt givetvis med örat mot marken och i konversation med omvärlden. Den omärkliga tekniken var länge sen. Nu är producenten transparent och väl synlig. Somliga blir "konversatörer" (måste finnas ett bättre ord?) och ser till att organisationen har en webbnärvaro och ett deltagande i relevanta diskussioner. Istället för att agera gammelredaktör och tänka tidningskommunikation kommer konversatören att nätverka externt och internt och syndikera relevant information för externa och interna behov. Om man utgår ifrån att alla medarbetare deltar i olika konverserationer så är konversatören även ett givet stöd i den processen.
Vad är skillnaden då? Arbetsförmedlingen skrev ju om strategen, producenten och specialisten. Jo, skillnaden är att informatören är död. Ingen intresserar sig längre för budskap och envägskommunikation. Man äger inte sitt varumärke. Därför kan man inte ha en yrkesroll som äger budskapet och "styr" informationen. Dagens informatörer måste förhålla sig till utvecklingen och fundera över hur man ska arbeta imorgon. I livet efter detta.
Oavsett om ledningen har insett det eller inte.
Läs även andra bloggares åsikter om Informatör, Information, Kommunikation, Digital Revolution, Arbetsförmedlingen, Planner, Producent, Konversation, Webb 2.0, Redaktör, Sociala Medier, strategi, Strategisk kommunikation
Vad är en informatör? Eller snarare vad var det för något? Arbetsförmedlingen beskriver yrket såhär:
"Informatören arbetar med att på olika sätt föra ut företags, myndigheters eller organisationers budskap. Det är ett arbete med många olika inriktningar, och det finns hundratals olika yrkestitlar inom informationsområdet."Dessutom utvecklar man yrkesbeskrivningen med bl a tre övergripande yrkesroller: producenten, specialisten och strategen. Min erfarenhet är att man om man är anställd som "informatör" faktiskt är alla tre samtidigt. Oftast utan att få cred för det som är strategitungt och grund för högre lön. Yrkesrollen är med andra ord en blöt filt där man kan gömma både det ena och det andra utan att bekräfta dess existens efteråt.
Nu är det här inte en bitter text om informatörens plågade tillstånd. Det här är en text om vad informatören måste bli för att överleva professionellt efter som informatören är död.
Vi äger inte budskapet längre. Shannon & Weavers kommunikationsmodell (A->brus->B+feedback) stannar i bruset. Det är där det händer. Bruset is the shit. Alla är samproducenter av information och kommunikation. Alla konverserar med alla. Informatören riskerar att tilldelas rollen som kontrollant, flaskhals och allmän kommunikationspolis. Den välstämda organisationen som tappar kontrollen över sin integrerade kommunikation sätter informatören på att skriva bloggpolicy eller diskuterar med IT-avdelningen vilka sociala sajter man kanske måste blockera.
Det blir om inte annat informatörens död.
Vad kommer istället? Jag skönjer en bättre framtid för oss som känner att kontrollfunktionen är en börda. En del f d informatörer kommer tituleras "planners". Strategisk planering av konversation och kommunikation. Kanal- och medieval, statistiktung strategi för närvaro och beredskap för att möta kunderna i konversation. Andra kommer att fortsätta vara eller bli mer renodlade "producenter". Digitalt och analogt givetvis med örat mot marken och i konversation med omvärlden. Den omärkliga tekniken var länge sen. Nu är producenten transparent och väl synlig. Somliga blir "konversatörer" (måste finnas ett bättre ord?) och ser till att organisationen har en webbnärvaro och ett deltagande i relevanta diskussioner. Istället för att agera gammelredaktör och tänka tidningskommunikation kommer konversatören att nätverka externt och internt och syndikera relevant information för externa och interna behov. Om man utgår ifrån att alla medarbetare deltar i olika konverserationer så är konversatören även ett givet stöd i den processen.
Vad är skillnaden då? Arbetsförmedlingen skrev ju om strategen, producenten och specialisten. Jo, skillnaden är att informatören är död. Ingen intresserar sig längre för budskap och envägskommunikation. Man äger inte sitt varumärke. Därför kan man inte ha en yrkesroll som äger budskapet och "styr" informationen. Dagens informatörer måste förhålla sig till utvecklingen och fundera över hur man ska arbeta imorgon. I livet efter detta.
Oavsett om ledningen har insett det eller inte.
Läs även andra bloggares åsikter om Informatör, Information, Kommunikation, Digital Revolution, Arbetsförmedlingen, Planner, Producent, Konversation, Webb 2.0, Redaktör, Sociala Medier, strategi, Strategisk kommunikation
torsdag, april 16, 2009
Torsdagskommentar #Peter Krantz
Vill puffa för ett mycket intressant inlägg av Peter Krantz. Han listar ett antal principer som borde råda för "öppen digital offentlig kommunikation". Andemeningen på sluttampen gillar jag speciellt mycket:
Information wants to be free? Ett spännande scenario tycker jag.
Läs även andra bloggares åsikter om Peter Krantz, Offentlig sektor, Kommunikation, Digitalt,
"Det finns gott om andra offentliga informationsresurser som väntar på att frigöras, företag som kan bildas och nya tjänster som kan skapas. Det är dags att frigöra offentlig digital information!"
Information wants to be free? Ett spännande scenario tycker jag.
Läs även andra bloggares åsikter om Peter Krantz, Offentlig sektor, Kommunikation, Digitalt,
tisdag, april 07, 2009
Digital tidsplan
Om man tänker sig att vi befinner oss i inledningen av en total digital samhällsomvälvning, vilket är mer än troligt, så vore det det trevligt med en tidsplan att luta sig mot. Det är bekant för de flesta att tidsplaner ofta har en preliminär karaktär hela vägen igenom en process och det gäller även denna tidsplan.
Jag har i olika sammanhang deltagit i diskussioner och blivit ombedd att tala om digital marknadsföring och utveckling, sociala medier och offentlig sektor. Ur dessa diskussioner och möten tycker jag mig se en trolig och väldigt basic utveckling de kommande tio åren.
Men vi börjar i det glada 90-talet.
1995-2000 Boom & Crash
Mycket har sagts om IT-bubblan. Vi kan kort konstatera att förväntningarna blev högre än leverans och det hela blev ohållbart.
2000-2010 Early adopters – Mainstream
Förenklat: i spåren efter bubblan finns det en hel del förtroende att reparera, missmod att komma över och felaktiga föreställningar om "Internet som dagslända" att förkasta. Tiden präglas av de som utvecklar, de som är tidiga att testa/använda och de som följer efter. De sista åren av årtiondet visar bestämt att Internet/Digitalt är framtidens marknad med stort "M".
2010-2015 Companies exploits the rising market
Marknaden kommer fortsätta att växa och utvecklas. Och visst fanns det företag och branscher som förstod dess värde innan 2010 men det är nu det börjar på allvar. Trots en global kris så visar många undersökningar på ökade satsningar på digital marknadsföring och det är lätt att tänka sig att det kommer befästas när vi kommer ur krisen. Jag tror att de kommande fem åren blir en period där många branscher, stora och små företag, på allvar provar på och befäster sin närvaro/interaktion digitalt. Det blir legitimt när till synes nya affärsmodeller blir konventionella.
2015-2020 Governments catches on to citizen demands
Nu är det fler 90-talister i arbetslivet än 40-talister och 50-talisterna börjar checka ut. Kunskapsresan har pågått ett tag inom offentlig sektor samtidigt som den kommersiella världen anammat digitalt på allvar. Nu förväntar sig medborgare och andra servicetagare i allt högre grad att offentlig sektor finns med på spelplanen och dessutom spelar rätt spel. Utmaningen för offentlig sektor blir att inte stå handfallna den dagen utan att ha medvetandegjort, aktualiserat och diskuterat hur man ska förhålla sig till samhällsomvälvningen. Mycket kan gå fel om man måste arbeta alltför snabbt för att komma ikapp.
Tidsplanen och tankarna ovan är en del av en presentation jag producerat för diskussion kring digital utveckling och offentlig sektor. Är du intresserad av att diskutera just detta så är du välkommen till Ning-nätverket Digitala staten.
Läs även andra bloggares åsikter om Digital Revolution, Kommunikation, Digitala staten, Utveckling, Politik, Digitalt, Sociala Medier, Internet,
Jag har i olika sammanhang deltagit i diskussioner och blivit ombedd att tala om digital marknadsföring och utveckling, sociala medier och offentlig sektor. Ur dessa diskussioner och möten tycker jag mig se en trolig och väldigt basic utveckling de kommande tio åren.
Men vi börjar i det glada 90-talet.
1995-2000 Boom & Crash
Mycket har sagts om IT-bubblan. Vi kan kort konstatera att förväntningarna blev högre än leverans och det hela blev ohållbart.
2000-2010 Early adopters – Mainstream
Förenklat: i spåren efter bubblan finns det en hel del förtroende att reparera, missmod att komma över och felaktiga föreställningar om "Internet som dagslända" att förkasta. Tiden präglas av de som utvecklar, de som är tidiga att testa/använda och de som följer efter. De sista åren av årtiondet visar bestämt att Internet/Digitalt är framtidens marknad med stort "M".
2010-2015 Companies exploits the rising market
Marknaden kommer fortsätta att växa och utvecklas. Och visst fanns det företag och branscher som förstod dess värde innan 2010 men det är nu det börjar på allvar. Trots en global kris så visar många undersökningar på ökade satsningar på digital marknadsföring och det är lätt att tänka sig att det kommer befästas när vi kommer ur krisen. Jag tror att de kommande fem åren blir en period där många branscher, stora och små företag, på allvar provar på och befäster sin närvaro/interaktion digitalt. Det blir legitimt när till synes nya affärsmodeller blir konventionella.
2015-2020 Governments catches on to citizen demands
Nu är det fler 90-talister i arbetslivet än 40-talister och 50-talisterna börjar checka ut. Kunskapsresan har pågått ett tag inom offentlig sektor samtidigt som den kommersiella världen anammat digitalt på allvar. Nu förväntar sig medborgare och andra servicetagare i allt högre grad att offentlig sektor finns med på spelplanen och dessutom spelar rätt spel. Utmaningen för offentlig sektor blir att inte stå handfallna den dagen utan att ha medvetandegjort, aktualiserat och diskuterat hur man ska förhålla sig till samhällsomvälvningen. Mycket kan gå fel om man måste arbeta alltför snabbt för att komma ikapp.
Tidsplanen och tankarna ovan är en del av en presentation jag producerat för diskussion kring digital utveckling och offentlig sektor. Är du intresserad av att diskutera just detta så är du välkommen till Ning-nätverket Digitala staten.
Läs även andra bloggares åsikter om Digital Revolution, Kommunikation, Digitala staten, Utveckling, Politik, Digitalt, Sociala Medier, Internet,
måndag, mars 23, 2009
Revolution hela vägen...
Något ivrig och euforisk tänker jag på mina dagar som Master Class-deltagare på Hyper Island i Karlskrona. Det står klart att det är ett globalt, samhälleligt paradigmskifte vi står inför. Jag hajade det innan kursen men på flera sätt känns det mer självklart nu. Antagligen för att en massa briljanta föreläsare talat om det. Igen och igen.
Så länge jag arbetar statligt på Växjö universitet så ska jag verka för att vi som statlig myndighet följer med i den digitala samhällsutvecklingen. Det finns inget att vänta på och i viss mån har delar av organisationen påbörjat sina resor. Men vi har låååång väg kvar.
Det är inte bara förbannat spännande, det är ett ansvar mot skattebetalarna. Inte att tanklöst digitalisera varenda myndighet. Däremot att lyfta frågan, diskutera den och ta den på allvar. Internet, eller egentligen det digitala, har redan förändrat men kommer fortsätta att i grunden förändra allt. Därför måste vi anpassa oss.
Jag börjar med att bidra med lite inspiration:
Molnet förändrar allt
Nina Åkestam
<a href="http://video.msn.com/?mkt=en-GB&playlist=videoByUuids:uuids:a517b260-bb6b-48b9-87ac-8e2743a28ec5&showPlaylist=true&from=shared" target="_new" title="Future Vision Montage">Video: Future Vision Montage</a>
Läs även andra bloggares åsikter om Molnet, Digital Revolution, Sociala Medier, Staten, Myndigheter, Paradigmskifte, Kommunikation,
Så länge jag arbetar statligt på Växjö universitet så ska jag verka för att vi som statlig myndighet följer med i den digitala samhällsutvecklingen. Det finns inget att vänta på och i viss mån har delar av organisationen påbörjat sina resor. Men vi har låååång väg kvar.
Det är inte bara förbannat spännande, det är ett ansvar mot skattebetalarna. Inte att tanklöst digitalisera varenda myndighet. Däremot att lyfta frågan, diskutera den och ta den på allvar. Internet, eller egentligen det digitala, har redan förändrat men kommer fortsätta att i grunden förändra allt. Därför måste vi anpassa oss.
Jag börjar med att bidra med lite inspiration:
Molnet förändrar allt
Nina Åkestam
Läs även andra bloggares åsikter om Molnet, Digital Revolution, Sociala Medier, Staten, Myndigheter, Paradigmskifte, Kommunikation,
fredag, januari 30, 2009
DIKs chefsutbildning
Karin Åström, DIK-ordförande skriver om den fackliga chefsutbildningen på DIK-bloggen. I nuläget riktar sig utbildningen mot arkivarier, bibliotikarier och museiarbetare. Karin skriver om det stora chefsbehov (eller hål?) som 40-talisterna kommer lämna efter sig. Detta gäller säkerligen även informations- och kommunikationssektorn.
Jag mejlade i höstas med Sara Andersson, informatör på DIK, om mitt önskemål att DIK ska dra en chefsutbildning för oss informatörer. Det var fler som inkommit med samma önskemål och detta skulle diskuteras vidare på kansliet.
Karin Åström kommer till Växjö universitet i februari och jag hoppas på möjligheten att diskutera detta och min hjärtefråga informatörens yrkesroll idag. Och då kanske främst den statlige/-a, fast det berör nog informatörer i alla segment.
Vi måste medvetandegöra förändrade, både yttre och inre, förutsättningar för utövandet av yrket. Vi måste klargöra syftet med vår yrkesroll i den organisation vi arbetar i och stadfästa resultatet både internt och externt. Idag är man ena stunden en lallande fåne som förväntas spotta ur sig trycksaker utan klart syfte och något senare är man marknadsförare som snackar varumärken som en annan reklamare. "Jag ä' int' bitter...", tvärtom, kommer vi fram till att informatören av idag är en marknadsförare som även kan prata samhällsinformation, en strateg med operativa färdigheter så inte mig emot. Bara det lyfts fram ur blurret som är yrkesrollen och informationsavdelningen vilka springer ikapp med en verksamhet och omvärld som förändras snabbare än vi hinner stolpa upp en strategi eller omdefiniera vilka vi är. De kollegor jag ser varje arbetsdag är multitalanger som bollar stort och smått - en jättepotential som aldrig når halvvägs eftersom vi inte ger oss själva legitimitet med en hyfsat aktuell självbild.
Informatör? Känner du igen dig?
DIK - kan ni hjälpa till med det här?
Jag tänker dra iväg en motion till kongressen i höst med hopp om att lyfta upp informatören på agendan.
Och chefsutbildning - ja tack.
Jag mejlade i höstas med Sara Andersson, informatör på DIK, om mitt önskemål att DIK ska dra en chefsutbildning för oss informatörer. Det var fler som inkommit med samma önskemål och detta skulle diskuteras vidare på kansliet.
Karin Åström kommer till Växjö universitet i februari och jag hoppas på möjligheten att diskutera detta och min hjärtefråga informatörens yrkesroll idag. Och då kanske främst den statlige/-a, fast det berör nog informatörer i alla segment.
Vi måste medvetandegöra förändrade, både yttre och inre, förutsättningar för utövandet av yrket. Vi måste klargöra syftet med vår yrkesroll i den organisation vi arbetar i och stadfästa resultatet både internt och externt. Idag är man ena stunden en lallande fåne som förväntas spotta ur sig trycksaker utan klart syfte och något senare är man marknadsförare som snackar varumärken som en annan reklamare. "Jag ä' int' bitter...", tvärtom, kommer vi fram till att informatören av idag är en marknadsförare som även kan prata samhällsinformation, en strateg med operativa färdigheter så inte mig emot. Bara det lyfts fram ur blurret som är yrkesrollen och informationsavdelningen vilka springer ikapp med en verksamhet och omvärld som förändras snabbare än vi hinner stolpa upp en strategi eller omdefiniera vilka vi är. De kollegor jag ser varje arbetsdag är multitalanger som bollar stort och smått - en jättepotential som aldrig når halvvägs eftersom vi inte ger oss själva legitimitet med en hyfsat aktuell självbild.
Informatör? Känner du igen dig?
DIK - kan ni hjälpa till med det här?
Jag tänker dra iväg en motion till kongressen i höst med hopp om att lyfta upp informatören på agendan.
Och chefsutbildning - ja tack.
torsdag, januari 29, 2009
Veligt Vårdval Kronoberg
På SMP.se skriver man idag om trasslet kring Landstingets (Kronoberg) utskick angående det stundande vårdvalet.
"Utskicket blev en vecka försenat. När blanketten väl kom ut innehöll det felaktigheter och en rättelse har därför skickats ut denna vecka. Vårdvalslogotypen saknades och underskrifter av landstingsstyrelsens ordförande och landstingsdirektören."
Så här skriver Landstinget på sin webb:
"Brev från Strålfors till länets medborgare
Kommentarerna på SMP.se är vanligtvis av rätt varierande nivå men när det gäller den här artikeln är det mer intressant läsning (i skrivande stund). Flera kommentarer pekar på det oansvariga, ur ett miljöperspektiv, i att skicka ut en rättelse när innehållet i sig är korrekt men det gjorts "...ett fel som inte betydde ett dyft". Strålfors vilka stod som leverantör för utskicket fick således ordna med ett rättelse- och ursäktsutskick samt ska nu eventuellt bli skyldiga att betala ersättning.
I sin iver att rätta till det som blivit fel verkar det nu som om Landstinget kan ha skadat sin trovärdighet. Bortsett från miljö- och ekonomiska aspekter kan man ana navelskådning bakom rättningsåtgärderna. Det finns en uppenbar fara i att, som kommunikatör, bli alltför trångsynt i sitt informationsarbete. Att en t ex logga som tas fram för en kampanj får ett oproportionellt värde och där felbedömningar och åtgärder leder till oförutsedda konsekvenser är en sådan fara. En annons i Smålänningen och Smålandsposten hade varit nog i det här fallet. Det bästa Landstinget kan göra nu är att prestigelöst ta till sig kritiken och vore man framåt så svarade man snyggt och ödmjukt i kommentarsfältet på SMP.se.
Det skulle ge välbehövlig gratis cred i det här läget. Vänd det hela till en snackis om moderna och transparenta Landstinget Kronoberg.
Läs även andra bloggares åsikter om Landstinget Kronoberg, Vårdval Kronoberg, Marknadsföring, Kommunikation, SMP.se, smålandsposten, Strålfors, Information,
"Utskicket blev en vecka försenat. När blanketten väl kom ut innehöll det felaktigheter och en rättelse har därför skickats ut denna vecka. Vårdvalslogotypen saknades och underskrifter av landstingsstyrelsens ordförande och landstingsdirektören."
Så här skriver Landstinget på sin webb:
"Brev från Strålfors till länets medborgare
I vårdvalsbrevet som gick ut v. 4 saknades landstingets logga, vårdvalssymbolen samt namnteckningar av landstingets styrelseordförande resp. landstingsdirektör, i flertalet brev. Detta berodde på tryckfel hos landstingets leverantör Strålfors Svenska AB. Med anledning av detta har Strålfors skickat ut ett brev till samtliga medborgare i Kronobergs län med en förklaring till det inträffade. Strålfors står som avsändare och det innehåller inte någon ny valblankett."
Kommentarerna på SMP.se är vanligtvis av rätt varierande nivå men när det gäller den här artikeln är det mer intressant läsning (i skrivande stund). Flera kommentarer pekar på det oansvariga, ur ett miljöperspektiv, i att skicka ut en rättelse när innehållet i sig är korrekt men det gjorts "...ett fel som inte betydde ett dyft". Strålfors vilka stod som leverantör för utskicket fick således ordna med ett rättelse- och ursäktsutskick samt ska nu eventuellt bli skyldiga att betala ersättning.
I sin iver att rätta till det som blivit fel verkar det nu som om Landstinget kan ha skadat sin trovärdighet. Bortsett från miljö- och ekonomiska aspekter kan man ana navelskådning bakom rättningsåtgärderna. Det finns en uppenbar fara i att, som kommunikatör, bli alltför trångsynt i sitt informationsarbete. Att en t ex logga som tas fram för en kampanj får ett oproportionellt värde och där felbedömningar och åtgärder leder till oförutsedda konsekvenser är en sådan fara. En annons i Smålänningen och Smålandsposten hade varit nog i det här fallet. Det bästa Landstinget kan göra nu är att prestigelöst ta till sig kritiken och vore man framåt så svarade man snyggt och ödmjukt i kommentarsfältet på SMP.se.
Det skulle ge välbehövlig gratis cred i det här läget. Vänd det hela till en snackis om moderna och transparenta Landstinget Kronoberg.
Läs även andra bloggares åsikter om Landstinget Kronoberg, Vårdval Kronoberg, Marknadsföring, Kommunikation, SMP.se, smålandsposten, Strålfors, Information,
onsdag, januari 28, 2009
Second-Opinion.se
Av en slump har jag bidragit med lite reflektioner kring Wikipedias snävare granskningsrutiner på en "pre-blog". Second Opinion beskriver sin idé så här:
"Idén är att erbjuda en plats där nyheter kan kompletteras, fördjupas och korrigeras."
I väntan på att den nya sajten skall bli klar använder man sig av en blogg för att testa konceptet och att påa vad som kommer. Så här vidareutvecklar man tanken på bloggen:
"Vi bygger en sajt som bjuder in alla att bidra med second opinions på nyheter. På den här bloggen testas det redaktionella konceptet inför lanseringen.
Det är inga hobbykommunikatörer som ligger bakom sajten. De tre grundarna är Maria Bjaring, journalist (bl a Sveriges Radio), Martin Gerentz journalist (f d chefredaktör, VD och grundare för Nyhetsbyrån Direkt) samt Mats Olin (grundare PR-byrån Springtime).
Jag får säkert anledning att återkomma till Second Opinion framöver.
Läs även andra bloggares åsikter om Second Opinion, Bloggosfären, Habermas, Kommunikation, Journalistik, Webb 2.0,
Second Opinion i Media:
"Idén är att erbjuda en plats där nyheter kan kompletteras, fördjupas och korrigeras."
I väntan på att den nya sajten skall bli klar använder man sig av en blogg för att testa konceptet och att påa vad som kommer. Så här vidareutvecklar man tanken på bloggen:
"Vi bygger en sajt som bjuder in alla att bidra med second opinions på nyheter. På den här bloggen testas det redaktionella konceptet inför lanseringen.
När sajten är klar kommer Second Opinion att ha tre olika slags användare; den egna redaktionen, privatpersoner/community och företag/organisationer"
Det är inga hobbykommunikatörer som ligger bakom sajten. De tre grundarna är Maria Bjaring, journalist (bl a Sveriges Radio), Martin Gerentz journalist (f d chefredaktör, VD och grundare för Nyhetsbyrån Direkt) samt Mats Olin (grundare PR-byrån Springtime).
Jag får säkert anledning att återkomma till Second Opinion framöver.
Läs även andra bloggares åsikter om Second Opinion, Bloggosfären, Habermas, Kommunikation, Journalistik, Webb 2.0,
Second Opinion i Media:
tisdag, december 30, 2008
Diskussion kring tredje uppgiften
Jag upptäckte när jag pod-lyssnade på P1 igår att jag missat en spännande debatt om den tredje uppgiften. "Kort" återgivning där jag lånar lite från källorna som länkas:
Anders Mildner på Sydsvenskan ifrågasatte i somras, i inlägget "universitet, var god dröj", huruvida svenska forskare och lärosäten tar den tredje uppgiften på allvar. Svar kom
från bland andra Richard Gatarski på weconverse.com och Malin Sandström, doktorand som också hörs i nämnd podsändning.
Anders Mildner:
"Sedan kan du roa dig med att räkna tuten som ekar i din lur. För du kommer i nio fall av tio inte att nå den du söker. Det behöver inte bero på att personen i fråga har semester. Rätt ofta är han eller hon helt enkelt inte där.
Anders Mildner på Sydsvenskan ifrågasatte i somras, i inlägget "universitet, var god dröj", huruvida svenska forskare och lärosäten tar den tredje uppgiften på allvar. Svar kom
från bland andra Richard Gatarski på weconverse.com och Malin Sandström, doktorand som också hörs i nämnd podsändning.
Anders Mildner:
"Sedan kan du roa dig med att räkna tuten som ekar i din lur. För du kommer i nio fall av tio inte att nå den du söker. Det behöver inte bero på att personen i fråga har semester. Rätt ofta är han eller hon helt enkelt inte där.
Exakt var den lille forskaren befinner sig är inte helt lätt att utröna. Ingen vet. Och ingen kan svara, för alla andra på avdelningen är också spårlöst försvunna.
...
Som journalist står man då hur som helst där och förundras över hur lite den så kallade tredje uppgiften betyder för universiteten och högskolorna.
Journalistiken och akademin är två världar som inte förstår inte varandra – och det här problemet blir bara värre för varje år som går."
"För att gå rätt på sak så skyller jag på att även forskare styrs av hårdvaluta. Ingen cred ingen blogg skulle man kunna sammanfatta mina tankar.
...
Märk väl, Internet är onormalt i Högskoleverkets ögon. Så till Mildner och alla andra säger jag att så länge forskarna inte för cred, dvs karriär- och lönemässiga kliv, för bloggande så lär det inte hända så mycket. Samma sak gäller alla andra “nya elektroniska publiceringskanaler”. Jag använder citattecken för att förlöjliga det som redan borde vara ersatt av akademiska konverseringskanaler."
"Något som många journalister sällan verkar beakta är att kommunikation med medierna ytterst sällan sker på forskarnas villkor. Som forskare får du inte välja när du blir kontaktad. Du kan sällan välja att svara när det passar dig. Du har lite eller inget inflytande över vilken ton och vilket sammanhang du blir förknippad med. Du kan inte förutsätta att reportern som kontaktar dig har lämplig bakgrundskunskap för att förstå det du säger. Blir du felciterad eller förvrängd har du oftast inget forum att få en rättelse i, och den tryckta texten kvarstår i år eller decennier.
Samtidigt som din personliga integritet och ditt goda namn är ditt viktigaste arbetsredskap. Är det konstigt att nyttan forskaren tror sig få ut av en kort telefonintervju inte alltid uppväger den antagna kostnaden?
...
Däremot har Mildner helt rätt i att en bra lösning på detta problem, från forskarens sida, är att kommunicera via bloggar istället för via medierna."
--------------------------------------------------------
Du måste läsa dig igenom debatten via länkarna ovan för att få ihop en egen helhetsbild. Det är en spännande diskussion som definitivt ligger i tiden. Speciellt när konkurrens och autonomi är ledstjärnor för dagens och framtidens lärosäten. Ett par reflektioner från min sida:
Det är befogade funderingar från Mildners sida och de väcker en del frågor. Vad kan vi kräva av forskare när det gäller tillgänglighet? Ska de förutsättningslöst utöva den tredje uppgiften eller enligt upparbetade konventioner som förenklar för både journalisten och forskaren? Det är väl inte självklart så att den tredje uppgiften bäst tjänas genom en 24 h telefonjour för all form av journalistik? Snuttifierad som djuplodad? Mildner menar att journalistiken och akademin är två olika världar men jag ser stora likheter. Inom båda världarna förekommer prestigefullkomliga kulturer med excentriskt egocentriska rötter i sina respektive frihetsbegrepp (journalistiska och akademiska friheten). Kanske krockar dessa världar lika mycket på grund av olikheter som likheter?
Gatarski säger det rakt ut. Cred är allt. Kanske är det dags (om det inte redan finns) för en bloggportal för forskning/forkare som genom en väl uttänkt formel kan ge cred i form av ranking? Ranking är hett och en viktig form av cred. En bloggande forskarsfär kan även mer fristående från redaktioner ge varandra cred genom länkning o s v. Kan det få legitimitet? Över tid - kanske.
Jag förstår Sandström när hon invänder mot snabba telefonsamtal och svar som skall ges utan insikt i reportagets helhet. Men det går inte att kräva hängslen och livrem. Någon annan poängterade att samma villkor gäller alla som i någon form intervjuas av media. Jag tror till skillnad från Sandström (podsändingen) att hierarkierna inom akademin spelar roll för vem som bör (får) säga vad i radio, tidningar och TV. Återigen - det handlar om cred.
Jag vill avslutningsvis, i detta långa inlägg, påstå att svenska lärosäten kunde göra ett mycket bättre jobb när det gäller den tredje uppgiften om vi prioriterade den högre. Nu är den ett ständigt dåligt samvete. Nummer ett till tre på priolistan är studentrekrytering (och marknadsföring). Övriga viktiga arbetsuppgifters placeringar är flytande och hanteras med en brandmans säkra hand. Jag tycker att en seriös rannsakande diskussion vore på sin plats. "Hur skall arbetsrollen se ut för oss informatörer på statliga myndigheter när vi skall leverera både marknadsföring (reklam) och information till det omgivande samhället och samtidigt bibehålla trovärdigheten?".
------------------------------------------------------------------
Ytterligare länkar:
http://w2.sydsvenskan.se/mildner/2008/07/02/forskare-vs-journalister/
http://vetenskapsnytt.
http://www.sr.se/laddahem/podradio/SR_p1_medierna_080809120055.mp3
http://w2.sydsvenskan.se/mildner/2008/08/11/hur-man-bast-overvarderar-sig-sjalv/
Läs även andra bloggares åsikter om SvD, Malin Sandström, Richard Gatarski, forskning, Kommunikation, Marknadsföring, Tredje uppgiften
måndag, september 22, 2008
Silja Line sponsrar ett mord (?)
Marknadsföring är kommunikation. Vad skickar det för signaler?
Här är en screenshot från Aftonbladet.se igår. Jag låter den tala för sig själv.
Här är en screenshot från Aftonbladet.se igår. Jag låter den tala för sig själv.
fredag, september 19, 2008
Töväder i sikte?
Magnus Thorén på byrån Rewir skriver om myndigheter och varumärken på Rewirs webb. Inte alls oävet om än inte häpnadsväckande. Bland annat menar han att:
Det får vara lite helggodis för dig som känner att dylikating är värda att fundera kring. Annars kan du spara läsningen till på måndag.
Trevlig helg.
"Myndigheter som inte kan tydliggöra sin viljeinriktning och inte aktivt kan kommunicera målbilder kommer att få låg acceptans för sin verksamhet."
Även om det främst är polisväsendet som exemplifierar myndighetssfären i inlägget så tycker jag att delar är applicerbara reflektioner även på högre lärosäten. Man får minnas att Rewir inte ogärna söker kunder inom det offentliga och det kanske ger en diplomatisk ton. Demokratifrågan är hur som helst enkel att relatera till:
"Myndigheternas egen försiktighet är inte bara ett kommunikationsproblem - utan en utmaning för vår demokrati."
Det får vara lite helggodis för dig som känner att dylikating är värda att fundera kring. Annars kan du spara läsningen till på måndag.
Trevlig helg.
tisdag, oktober 23, 2007
Slutylat
Då var det dags att ta tag i situationen.
Just nu arbetar jag febrilt med att få färdigt rekryteringsmaterial till höstens mässor. Ett skoj men krävande jobb då det innebär mycket möten med reklambyrån och såklart avstämningar internt - en masse.
Parallellt med detta driver jag projekt med två utbildningskataloger och en upphandling. Stimulerande så det förslår - feltolka nu inte detta för ironi. Utmaningen är att hålla rull på allt trots att vägen är full av fartgupp. Tjusningen när jag lyckats manövrera något i hamn i den snåriga terrängen är svårslagen.
Häromdagen hade jag ett stimulerande samtal med en kollega om det jag tidigare bloggade om så flitigt. Frågor som "hur fungerar sammhällsinformation idag" och "vad är en statlig informatörs uppgift" granskades konstruktivt. Jag är definitivt för att informationsavdelningar för en levande diskussion kring detta. Det är för mig fortfarande oklart huruvida statliga verk och myndigheter följer marknadsströmmen eller har en plan när det gäller sättet att kommunicera.
För övrigt arbetar jag på en pitch hur vi skulle kunna arbeta med webben (sociala medier). Om vi agerar inom ett år kan vi kamma hem grymt "billiga" (läs "prisvärda") vinster eller resultat. Jag återkommer i den frågan.
Nu är det lunchdags.
Just nu arbetar jag febrilt med att få färdigt rekryteringsmaterial till höstens mässor. Ett skoj men krävande jobb då det innebär mycket möten med reklambyrån och såklart avstämningar internt - en masse.
Parallellt med detta driver jag projekt med två utbildningskataloger och en upphandling. Stimulerande så det förslår - feltolka nu inte detta för ironi. Utmaningen är att hålla rull på allt trots att vägen är full av fartgupp. Tjusningen när jag lyckats manövrera något i hamn i den snåriga terrängen är svårslagen.
Häromdagen hade jag ett stimulerande samtal med en kollega om det jag tidigare bloggade om så flitigt. Frågor som "hur fungerar sammhällsinformation idag" och "vad är en statlig informatörs uppgift" granskades konstruktivt. Jag är definitivt för att informationsavdelningar för en levande diskussion kring detta. Det är för mig fortfarande oklart huruvida statliga verk och myndigheter följer marknadsströmmen eller har en plan när det gäller sättet att kommunicera.
För övrigt arbetar jag på en pitch hur vi skulle kunna arbeta med webben (sociala medier). Om vi agerar inom ett år kan vi kamma hem grymt "billiga" (läs "prisvärda") vinster eller resultat. Jag återkommer i den frågan.
Nu är det lunchdags.
fredag, juli 06, 2007
Utvecklas eller stagnera?
Det här är en reflektion kring nyheten att A-kassorna varslar om höjda avgifter till hösten. Jag vill knyta ihop detta med fackens höjda avgifter och agerande under den gångna perioden. Min ambition är även att knorra till inlägget med en brasklapp om ett signalsystem som det inte krävs en examen för att uppfatta.
När jag hörde om Alliansens linje angående fackens avgifter och slopade statliga subventioner så kändes det kluvet. Å ena sidan kändes det skrämmande å andra sidan kändes det helt rätt. Vaddå helt rätt, kanske du undrar? Jo, det slog mig att det här är en ypperlig chans för facken att ta ansvar för sin roll i samhället och gentemot medlemmarna. Att istället för att enbart kriga för en position man tillskansat sig - utvecklas och hitta tillbaka till kärnverksamheten. Jag är helt övertygad om att svenska fackförbund idag arbetar med en massa spännande projekt och sidospår som är rätt offside. Om man rannsakade sina verksamheter och strukturerade om dem så att man gör "rätt" saker på "rätt" sätt så finns det garanterat en formula där medlemsavgiften kunde sänkas för egen maskin. Vilken respekt skulle inte det ge hos medlemmarna? Vilka signaler sänder det till medlemmarna att man inte gör det? Vill medlemmarna betala för fackets lobbyistvecka i Almedalen, är det för medlemmarnas bästa som miljontals kronor läggs på marknadsföring och är det medlemmarnas intresse man försvarar på konferensresan till Helsingfors? Vad är fackens reella uppgift? Gör man rätt saker till rätt pris för medlemmarna? Vad skickar man för signaler?
A-kassefrågan är på väg åt ett liknande håll. Vad sänder följande resonemang för signal (?):
"Vi har tappat 5000 medlemmar. Därför måste vi höja avgiften för de som är kvar."
Jag inser att jag kan bli retoriskt slaktad av de som är mer insatta i sakfrågan eller i de som har koll på hur A-kasseekonomin faktiskt fungerar. Men frågeställnigen är legitim: Vad skickar man för signaler när man inte ser över sin verksamhet utan bara klagar samtidigt som man höjer medlemsavgifterna?
Vi står inför samma dilemma i universitets- och högskolevärlden. Söktrycket är lågt och ekonomin är tajt. Vår ekonomi baserar sig på sätt och vis också på "medlemsavgifter" fast under andra postnamn. Vi måste också (i mina ögon), se till att vi gör rätt saker till rätt pris så att vi når ett resultat som är tillfredsställande samtidigt som det skickar en tydlig och stark signal till våra anställda, våra medlemmar samt vårt omgivande samhälle.
Det är under perioder av snålblåst som man får (möjligheter att) visa karaktär.
Relaterat:
Andra bloggar om: Med, Kommunikation, lemmar, Politik, Rannsaka, Samhälle, Universitet, åtti-tjugo, PR, , signalsystem,
När jag hörde om Alliansens linje angående fackens avgifter och slopade statliga subventioner så kändes det kluvet. Å ena sidan kändes det skrämmande å andra sidan kändes det helt rätt. Vaddå helt rätt, kanske du undrar? Jo, det slog mig att det här är en ypperlig chans för facken att ta ansvar för sin roll i samhället och gentemot medlemmarna. Att istället för att enbart kriga för en position man tillskansat sig - utvecklas och hitta tillbaka till kärnverksamheten. Jag är helt övertygad om att svenska fackförbund idag arbetar med en massa spännande projekt och sidospår som är rätt offside. Om man rannsakade sina verksamheter och strukturerade om dem så att man gör "rätt" saker på "rätt" sätt så finns det garanterat en formula där medlemsavgiften kunde sänkas för egen maskin. Vilken respekt skulle inte det ge hos medlemmarna? Vilka signaler sänder det till medlemmarna att man inte gör det? Vill medlemmarna betala för fackets lobbyistvecka i Almedalen, är det för medlemmarnas bästa som miljontals kronor läggs på marknadsföring och är det medlemmarnas intresse man försvarar på konferensresan till Helsingfors? Vad är fackens reella uppgift? Gör man rätt saker till rätt pris för medlemmarna? Vad skickar man för signaler?
A-kassefrågan är på väg åt ett liknande håll. Vad sänder följande resonemang för signal (?):
"Vi har tappat 5000 medlemmar. Därför måste vi höja avgiften för de som är kvar."
Jag inser att jag kan bli retoriskt slaktad av de som är mer insatta i sakfrågan eller i de som har koll på hur A-kasseekonomin faktiskt fungerar. Men frågeställnigen är legitim: Vad skickar man för signaler när man inte ser över sin verksamhet utan bara klagar samtidigt som man höjer medlemsavgifterna?
Vi står inför samma dilemma i universitets- och högskolevärlden. Söktrycket är lågt och ekonomin är tajt. Vår ekonomi baserar sig på sätt och vis också på "medlemsavgifter" fast under andra postnamn. Vi måste också (i mina ögon), se till att vi gör rätt saker till rätt pris så att vi når ett resultat som är tillfredsställande samtidigt som det skickar en tydlig och stark signal till våra anställda, våra medlemmar samt vårt omgivande samhälle.
Det är under perioder av snålblåst som man får (möjligheter att) visa karaktär.
Relaterat:
Andra bloggar om: Med, Kommunikation, lemmar, Politik, Rannsaka, Samhälle, Universitet, åtti-tjugo, PR, , signalsystem,
fredag, juni 29, 2007
Apropå statlig identitetskris
På väg till jobbet i bilen nu på morgonen hörde jag på SR P1 att Svenska spel lanserar en ny metod för att komma ur spelberoende. Det ringde en klocka om Svenska spels nya sajt "spelalagom.se".
Min hjärna började mala. Jag skriver till och från om myndigheters krisartade förhållande till sitt "jag" eller sin identitet nu när marknadsföring har blivit en stor post i var budget. "Det finns paralleller att dra.", påpekade min hjärna morgontrött samtidigt som jag pulserade igenom en av otaliga rondeller.
Det blir dock ingen harang kring detta utan ett visualiserande "apropå" som rubriken antyder ovan. Trevlig helg!
Sajten spelalagom.se
Svenska spels sajt
Andra bloggar om: Staten, identitet, samhälle politik, Kommunikation, signalsystem, koko
Min hjärna började mala. Jag skriver till och från om myndigheters krisartade förhållande till sitt "jag" eller sin identitet nu när marknadsföring har blivit en stor post i var budget. "Det finns paralleller att dra.", påpekade min hjärna morgontrött samtidigt som jag pulserade igenom en av otaliga rondeller.
Det blir dock ingen harang kring detta utan ett visualiserande "apropå" som rubriken antyder ovan. Trevlig helg!
Sajten spelalagom.se
Svenska spels sajt
Andra bloggar om: Staten, identitet, samhälle politik, Kommunikation, signalsystem, koko
måndag, juni 18, 2007
Myndigheter och webb 2.0
Det pågår en intressant diskussion i ämnet på bloggen weconverse under inlägget "Bloggar myndigheter (inte)?". Några utdrag ur diskussionen:
---------------------------------
Läs och delta gärna i diskussionerna!
Andra bloggar om: Bloggosfären, Information, Informatör, Kommunikation, Myndigheter, PR, prfekt, Webb 2.0, weconverse
---------------------------------
Samtidigt deltar jag i en annan intressant diskussion på bloggen www.prfekt.se. Här handlar det om vad strategiska kommunikatörer vill veta om bloggosfären. Ur mitt perspektiv är det ett guldläge att diskutera hur man kan konkretisera bloggosfären och webb 2.0 och förvandla det till förståeliga argument. Att för beslutsfattare kunna uttrycka kundnyttan helt enkelt.
"Det kom en fråga via mejl idag om jag känner till några bloggande myndigheter. Trodde att jag redan skrivit om detta, men det verkar relativt tunt på den fronten. Allvarligt med tanke på Verva och idén med 24 timmarsmyndigheten ."---------------------------------
- Richard Gatarski, blogginläggets författare.
"Jag arbetar på en (distans)utbildningsavdelning på Räddningsverket. Vi har försökt att få starta igång vår blogg på myndighetens server men det blev tvärstopp. Istället registrerade vi vår på wordpress.com istället."
- Kalle Hedlund, kommentar."Jag arbetar på Verva, bland annat med våra riktlinjer för utformning av webbplatser i offentlig sektor Vägledningen 24-timmarswebben. Idag ger vi inga rekommendationer om bloggar, men det är ett bra tips till kommande version av vägledningen."
- Magnus Burell, kommentar"Mycket intressant att följa diskussionen här. I min dagliga kontakt med informations/webfolk på olika myndigheter kan jag bekräfta att det är väldigt spretigt i medvetenheten om de nya medierna och dess möjligheter. En del vet inte vad RSS är medan andra är på gång med en hel webb2.0:igt."
- Daniel Erkstam, kommentar."Företaget jag är anställd på (en av Sveriges största nätägare, energiproducent och -leverantör) har sen någon vecka diskussionen att ha bloggar startat på allvar. Frågan vem som ansvarar för inläggen och informationen kvarstår som ett hinder, anser man. Är bloggaren representant för företaget (svar ja om det finns länk från företagets hemsida, hävdas det) och hur gör man med svar på kommentarer?"
- S@ra, kommentar"För både företag och myndigheter blir diskussionen om bloggaren som representant för arbetsgivaren oundviklig. Transparens är ett uttjatat begrepp men en väg att gå. Spana in transparensrevolutionen hos Microsoft i följande artikel (Wired): http://www.wired.com/wired/archive/15.04/wired40_microsoft.html"
- Erik Sellström, kommentar
Läs och delta gärna i diskussionerna!
Andra bloggar om: Bloggosfären, Information, Informatör, Kommunikation, Myndigheter, PR, prfekt, Webb 2.0, weconverse
tisdag, juni 12, 2007
Metamorfos genom transparens
Myndighetens förutsättningar för kommunikation måste vara dess kärnfunktion i samhället. Den kärnfunktionen tillsammans med själva myndighetsutövandet har, tillsammans med andra faktorer, givit upphov till den image myndigheten har idag.
Från Wikipedia; myndighet:
Man kan med andra ord utgå från att Naturvårdsverkets kommunikativa förutsättningar skiljer sig från t ex Migrationsverkets. Det är den specifika myndighetens kärnfunktion, de verktyg man har att uträtta sin funktion, det ackumulerade kulturella kapitalet i form av t ex historia och det symboliska kapital man omger sig med som ger förutsättningarna. Det finns nedärvda föreställningar om myndigheter som det knappt är lönt att försöka förändra. Tänk dig om Skatteverket skulle försöka sig på en omstöpning av sin image. En färgglad populäritetskampanj för att du ska ändra din indoktrinerade åsikt. Det känns inte trovärdigt att något annat än ett förlöjligande resultat skulle bli fallet.
De sociala mediernas intåg i var mans telefonjack. Den långa svansen och den korta eller numera enligt vissa långa nacken. Tillgänglighetskraven och marknadskrafterna. Konkurrensen och det ursprungliga uppdraget. Tempot är uppskruvat och det finns många bollar att springa på. En myndighets uppgift är att stå för ett visst ramverk. Alltså är en uppgift att inte springa på alla bollar. Att inte vara för snabb att förändras. Samtidigt betyder inte det att man måste låta bli att utvecklas eller rätt att låta bli.
I stormens öga är den moderna myndighetens framtid ett transparent förhållningssätt till sin kommunikation med det omgivande samhället. Med tryggheten i myndighetsutövandet behöver man inte skjuta över målet med 90-talsreklam utan kan ”marknadsföra” sin verksamhet på ett rakt och ärligt sätt. Inga pjåkiga utgångspunkter använda för kommunikation. Naivt kanske, men det skulle ge statliga myndigheter möjligheten att ta klivet över tröskeln. Att bli ”Myndighet 2.0”.
Andra bloggar om: Myndigheter, Samhälle, Kommunikation, Information, Reklam, Webb 2.0,
Från Wikipedia; myndighet:
”En myndighet är ett verk inom den statliga eller kommunala (= offentliga) förvaltningen som inrättats för att fullgöra en eller flera arbetsuppgifter som det exklusivt ankommer på staten respektive kommunen att sköta. Dessa uppgifter kallas myndighetsutövning och de innebär, enkelt uttryckt, att man skall förmå medborgarna att hålla sig inom den ram av handlingsfrihet som staten förutsätter. Myndighetsutövningen kan ske genom information men också genom frihetsberövande. Olika myndigheter har olika befogenheter.”
Man kan med andra ord utgå från att Naturvårdsverkets kommunikativa förutsättningar skiljer sig från t ex Migrationsverkets. Det är den specifika myndighetens kärnfunktion, de verktyg man har att uträtta sin funktion, det ackumulerade kulturella kapitalet i form av t ex historia och det symboliska kapital man omger sig med som ger förutsättningarna. Det finns nedärvda föreställningar om myndigheter som det knappt är lönt att försöka förändra. Tänk dig om Skatteverket skulle försöka sig på en omstöpning av sin image. En färgglad populäritetskampanj för att du ska ändra din indoktrinerade åsikt. Det känns inte trovärdigt att något annat än ett förlöjligande resultat skulle bli fallet.
De sociala mediernas intåg i var mans telefonjack. Den långa svansen och den korta eller numera enligt vissa långa nacken. Tillgänglighetskraven och marknadskrafterna. Konkurrensen och det ursprungliga uppdraget. Tempot är uppskruvat och det finns många bollar att springa på. En myndighets uppgift är att stå för ett visst ramverk. Alltså är en uppgift att inte springa på alla bollar. Att inte vara för snabb att förändras. Samtidigt betyder inte det att man måste låta bli att utvecklas eller rätt att låta bli.
I stormens öga är den moderna myndighetens framtid ett transparent förhållningssätt till sin kommunikation med det omgivande samhället. Med tryggheten i myndighetsutövandet behöver man inte skjuta över målet med 90-talsreklam utan kan ”marknadsföra” sin verksamhet på ett rakt och ärligt sätt. Inga pjåkiga utgångspunkter använda för kommunikation. Naivt kanske, men det skulle ge statliga myndigheter möjligheten att ta klivet över tröskeln. Att bli ”Myndighet 2.0”.
Andra bloggar om: Myndigheter, Samhälle, Kommunikation, Information, Reklam, Webb 2.0,
måndag, juni 11, 2007
Statlig identitet
Idag börjar mitt nya jobb på Växjö universitet. Jag flyttar från Ekonomihögskolan och in till centrala informationenheten för att arbeta med studentrekrytering och marknadsföring. Det senare är ett ämne som är frekvent förekommande här på bloggen. Sen jag började hitta en någorlunda form för mitt bloggande har jag diskuterat problematiken kring myndigheter och kommunikation (marknadsföring eller information?).
Tankarna kring detta börjar få konturer - inte minst tack vare en del e-postkorrespondens med andra kommunikationsbloggare och arbetskamrater. Nu senast har en diskussion efter ett inlägg på bloggen weconverse flyttat fram tankarna ytterligare ett snäpp.
I ljuset av att myndigheter idag kämpar med att finna sin moderna form ser jag, något diffust, myndighetsimage och transparens som vinnande koncept framöver. Jag hoppas att under den närmsta framtiden kunna formulera de framträdande konturerna i ord. Förhoppningsvis blir det en modell eller teori som utgår från det faktum att själva myndighetsutövandet - imagen av att vara en myndighet - är ett tryggt fundamenta i kommunikationen. I många avseenden har osäkerheten kring det statliga “jaget” gjort att man marknadsför sig bort från det man faktiskt är.
Andra bloggar om: Myndigheter, PR, Kommunikation, Information, Informatör, Staten, weconverse
Tankarna kring detta börjar få konturer - inte minst tack vare en del e-postkorrespondens med andra kommunikationsbloggare och arbetskamrater. Nu senast har en diskussion efter ett inlägg på bloggen weconverse flyttat fram tankarna ytterligare ett snäpp.
I ljuset av att myndigheter idag kämpar med att finna sin moderna form ser jag, något diffust, myndighetsimage och transparens som vinnande koncept framöver. Jag hoppas att under den närmsta framtiden kunna formulera de framträdande konturerna i ord. Förhoppningsvis blir det en modell eller teori som utgår från det faktum att själva myndighetsutövandet - imagen av att vara en myndighet - är ett tryggt fundamenta i kommunikationen. I många avseenden har osäkerheten kring det statliga “jaget” gjort att man marknadsför sig bort från det man faktiskt är.
Andra bloggar om: Myndigheter, PR, Kommunikation, Information, Informatör, Staten, weconverse
måndag, juni 04, 2007
Myndighetsinformatörer under luppen
Medieforskare Magnus Fredrikson och två av hans studenter på JMG i Göteborg har kommit fram till att informatörer på var femte myndighet bryter mot offentlighetsprincipen. De menar att orsaken inte bara är inkompetens och okunskap utan även ren cynism och maktutövning. Bland annat framkommer det att informatörer som ombetts att skicka en myndighets kommunikationsplan nekat trots att det är en offentlig handling.
I SR:s (P1) medieprogram Publicerat diskuterar Magnus Fredrikson dessa resultat med Sveriges Informationsförenings generalsekreterare Margaretha Sjöberg.
Lyssna på diskussionen här>>
Frågan om statliga informatörer hänger sig åt marknadsföring mer än information och mörkläggning mer än upplysning kommer aldrig riktigt loss. Polariseringen är tydlig och Margaretha vill egentligen inte tillstå annat än att det kan vara en ledningsfråga huruvida informatörer skall arbeta med att existensberättiga sina arbetsplatser eller med annan mer nyttig samhällsinformation.
Det är en dock en aktuell och viktig frågeställning om än väl polemisk. Är det så att myndigheternas roll är mer otydlig nu än tidigare? Känner fler myndigheter, än högskolevärldens, av den allt mer kommersialiserade verkligheten man verkar i? På vilka villkor skall man kommunicera med sin omvärld och för all del även sinsemellan?
Det här är frågor som måste upp på bordet, som måste medvetandegöras.
Andra bloggar om: Myndighet, Magnus Fredrikson, Margaretha Sjöberg, Sveriges Informationsförening, JMG, Informatör, Offentlighetsprincipen, Transparens, SR, Publicerat, P1, Forskning, Media, Kommunikation, Information
I SR:s (P1) medieprogram Publicerat diskuterar Magnus Fredrikson dessa resultat med Sveriges Informationsförenings generalsekreterare Margaretha Sjöberg.
Lyssna på diskussionen här>>
Frågan om statliga informatörer hänger sig åt marknadsföring mer än information och mörkläggning mer än upplysning kommer aldrig riktigt loss. Polariseringen är tydlig och Margaretha vill egentligen inte tillstå annat än att det kan vara en ledningsfråga huruvida informatörer skall arbeta med att existensberättiga sina arbetsplatser eller med annan mer nyttig samhällsinformation.
Det är en dock en aktuell och viktig frågeställning om än väl polemisk. Är det så att myndigheternas roll är mer otydlig nu än tidigare? Känner fler myndigheter, än högskolevärldens, av den allt mer kommersialiserade verkligheten man verkar i? På vilka villkor skall man kommunicera med sin omvärld och för all del även sinsemellan?
Det här är frågor som måste upp på bordet, som måste medvetandegöras.
Andra bloggar om: Myndighet, Magnus Fredrikson, Margaretha Sjöberg, Sveriges Informationsförening, JMG, Informatör, Offentlighetsprincipen, Transparens, SR, Publicerat, P1, Forskning, Media, Kommunikation, Information
tisdag, maj 29, 2007
"Näthatet" riskerar att bli en blingdebatt
Ansats
Jag är inget fan av kvällstidningsbegrepp och därför har jag ogillat anammandet av "Näthatet" som ett vedertaget och vagt definierat fenomen. Den svenska bloggosfären diskuterar och bubblar, med all rätt, kring det omdömeslösa genererandet av användarinnehåll som försiggår.
Sent 80-tal upptäckte jag och ett par kompisar att det fanns ett antal nummer i telefonkatalogen man kunde ringa och slumpmässigt prata med andra människor i grupp. Dessutom var man anonym. Heta linjen var en förbannat rolig, snuskig och otäck plats. Här trängdes de flesta kategorier av människor och resultatet var klart blandat. En av favoritgagsen var när vi utgav oss, med ljusa gosstämmor, för att vara tjejer som letade killar. Extremt spännande att med kompisarna, på gränsen till skrattsammanbrott, utforska anonymitetens fördelar när man vill prova andra identiteter. Här fanns även det man idag tydligen skulle kalla "hatare". Anonymt spydde de ut fruktansvärda tillmälen och ofta kunde de få resten av "ringarna" att lämna linjen. Trist.
Den som provat på mIRC känner säkert igen sig i beskrivningen av Heta linjen ovan. Här pågick samma experimenterande med identiteter, det var (är?) kul, kontaktskapande, givande och rätt blandade kategorier av folk. Här finns även de som av olika skäl skulle kunna kategorieseras som "hatare".
Åtskilliga communities jag deltagit i under åren och i detta fallet företrädelsevis klanspelscommunities har innehållit alla känsloelement. Dock har konflikt, smutskastning och förolämpningar engagerat, slitit ut och till slut ibland helt dödat en del av dessa communities. Här har fenomenet haft ett annat begrepp: en konflikt var ett "Flame War" och verbet något försvenskat "att flejma" någon. "Hataren" var inte helt anonym här utan hade sin avatar eller sitt "nick" att förlora. Hur hög insats det skall räknas som beror på hur mycket status avataren lyckats tillskansa sig.
Det som skiljer mina erfarenheter ovan med det som idag utspelar sig i bland annat kommentarsfunktioner är två saker:
Hat eller flejms är inget nytt - däremot är mediets verktyg och förutsättningar annorlunda. Avsändarna till hot, agg, hat, förtal och kränkningar är inte EN kategori människor. Debatten måste nyanseras och om begreppet "Näthat" skall användas så måste det göras med avsikten att vagt adressera en uttalad problematik. Problematiserandet är i sig viktigast och förtjänar, enligt mig, ett bättre samlingsnamn. Det vore synd om debatten tilläts att bli en blingdebatt där navelskådare får glänsa med inskränkta dogmer.
Andemening
Debatten förtjänar problematisering och nyansering liksom fenomenet (-en?) måste adresseras och hanteras.
Andra bloggar om: Bloggosfären, Kommunikation, Webb 2.0, Näthat, Flame War
Jag är inget fan av kvällstidningsbegrepp och därför har jag ogillat anammandet av "Näthatet" som ett vedertaget och vagt definierat fenomen. Den svenska bloggosfären diskuterar och bubblar, med all rätt, kring det omdömeslösa genererandet av användarinnehåll som försiggår.
Sent 80-tal upptäckte jag och ett par kompisar att det fanns ett antal nummer i telefonkatalogen man kunde ringa och slumpmässigt prata med andra människor i grupp. Dessutom var man anonym. Heta linjen var en förbannat rolig, snuskig och otäck plats. Här trängdes de flesta kategorier av människor och resultatet var klart blandat. En av favoritgagsen var när vi utgav oss, med ljusa gosstämmor, för att vara tjejer som letade killar. Extremt spännande att med kompisarna, på gränsen till skrattsammanbrott, utforska anonymitetens fördelar när man vill prova andra identiteter. Här fanns även det man idag tydligen skulle kalla "hatare". Anonymt spydde de ut fruktansvärda tillmälen och ofta kunde de få resten av "ringarna" att lämna linjen. Trist.
Den som provat på mIRC känner säkert igen sig i beskrivningen av Heta linjen ovan. Här pågick samma experimenterande med identiteter, det var (är?) kul, kontaktskapande, givande och rätt blandade kategorier av folk. Här finns även de som av olika skäl skulle kunna kategorieseras som "hatare".
Åtskilliga communities jag deltagit i under åren och i detta fallet företrädelsevis klanspelscommunities har innehållit alla känsloelement. Dock har konflikt, smutskastning och förolämpningar engagerat, slitit ut och till slut ibland helt dödat en del av dessa communities. Här har fenomenet haft ett annat begrepp: en konflikt var ett "Flame War" och verbet något försvenskat "att flejma" någon. "Hataren" var inte helt anonym här utan hade sin avatar eller sitt "nick" att förlora. Hur hög insats det skall räknas som beror på hur mycket status avataren lyckats tillskansa sig.
Det som skiljer mina erfarenheter ovan med det som idag utspelar sig i bland annat kommentarsfunktioner är två saker:
- Jag och många med mig som bloggare (publicister) är inte anonyma.
- "Hatet" spills inte på en allmän yta utan i "min" publicistyta. Det är mer personligt. Bloggen är en förlängd del av mig.
Hat eller flejms är inget nytt - däremot är mediets verktyg och förutsättningar annorlunda. Avsändarna till hot, agg, hat, förtal och kränkningar är inte EN kategori människor. Debatten måste nyanseras och om begreppet "Näthat" skall användas så måste det göras med avsikten att vagt adressera en uttalad problematik. Problematiserandet är i sig viktigast och förtjänar, enligt mig, ett bättre samlingsnamn. Det vore synd om debatten tilläts att bli en blingdebatt där navelskådare får glänsa med inskränkta dogmer.
Andemening
Debatten förtjänar problematisering och nyansering liksom fenomenet (-en?) måste adresseras och hanteras.
Andra bloggar om: Bloggosfären, Kommunikation, Webb 2.0, Näthat, Flame War
onsdag, maj 02, 2007
Transparens är trendigt
Fredrik Wass tipsar i sin bisonblog om en spaning gjord av sajten Trendwatching.com med titeln "Transparency Tyranny". En mycket läsvärd trendspaning om framtidens kommunikationsvillkor.
Jag tilltalas själv av tanken på transparent och ärlig kommunikation och tror att statliga myndigheter och organisationer har mycket att hämta här. Inte minst av demokratiska skäl borde man se över sin öppenhet och förmåga att lyssna till omgivningen. Organisationen blir ständigt genomlyst, brister syns och feedback blir en konkret realitet. Gränsen mellan det interna och externa suddas i stora delar ut och ett symbiotiskt förhållande till omvärlden träder fram.
Är det möjligt?
Andra bloggar om: Kommunikation, Samhälle, Webb, Transparens
Jag tilltalas själv av tanken på transparent och ärlig kommunikation och tror att statliga myndigheter och organisationer har mycket att hämta här. Inte minst av demokratiska skäl borde man se över sin öppenhet och förmåga att lyssna till omgivningen. Organisationen blir ständigt genomlyst, brister syns och feedback blir en konkret realitet. Gränsen mellan det interna och externa suddas i stora delar ut och ett symbiotiskt förhållande till omvärlden träder fram.
Är det möjligt?
Andra bloggar om: Kommunikation, Samhälle, Webb, Transparens
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)
