tisdag, december 30, 2008

Diskussion kring tredje uppgiften

Jag upptäckte när jag pod-lyssnade på P1 igår att jag missat en spännande debatt om den tredje uppgiften. "Kort" återgivning där jag lånar lite från källorna som länkas:

Anders Mildner på Sydsvenskan ifrågasatte i somras, i inlägget "universitet, var god dröj", huruvida svenska forskare och lärosäten tar den tredje uppgiften på allvar. Svar kom
från bland andra Richard Gatarski på weconverse.com och Malin Sandström, doktorand som också hörs i nämnd podsändning.

Anders Mildner
:

"Sedan kan du roa dig med att räkna tuten som ekar i din lur. För du kommer i nio fall av tio inte att nå den du söker. Det behöver inte bero på att personen i fråga har semester. Rätt ofta är han eller hon helt enkelt inte där.

Exakt var den lille forskaren befinner sig är inte helt lätt att utröna. Ingen vet. Och ingen kan svara, för alla andra på avdelningen är också spårlöst försvunna.

...

Som journalist står man då hur som helst där och förundras över hur lite den så kallade tredje uppgiften betyder för universiteten och högskolorna.

Journalistiken och akademin är två världar som inte förstår inte varandra – och det här problemet blir bara värre för varje år som går."


Richard Gatarski:

"För att gå rätt på sak så skyller jag på att även forskare styrs av hårdvaluta. Ingen cred ingen blogg skulle man kunna sammanfatta mina tankar.

...

Märk väl, Internet är onormalt i Högskoleverkets ögon. Så till Mildner och alla andra säger jag att så länge forskarna inte för cred, dvs karriär- och lönemässiga kliv, för bloggande så lär det inte hända så mycket. Samma sak gäller alla andra “nya elektroniska publiceringskanaler”. Jag använder citattecken för att förlöjliga det som redan borde vara ersatt av akademiska konverseringskanaler."


Malin Sandström:

"Något som många journalister sällan verkar beakta är att kommunikation med medierna ytterst sällan sker på forskarnas villkor. Som forskare får du inte välja när du blir kontaktad. Du kan sällan välja att svara när det passar dig. Du har lite eller inget inflytande över vilken ton och vilket sammanhang du blir förknippad med. Du kan inte förutsätta att reportern som kontaktar dig har lämplig bakgrundskunskap för att förstå det du säger. Blir du felciterad eller förvrängd har du oftast inget forum att få en rättelse i, och den tryckta texten kvarstår i år eller decennier.

Samtidigt som din personliga integritet och ditt goda namn är ditt viktigaste arbetsredskap. Är det konstigt att nyttan forskaren tror sig få ut av en kort telefonintervju inte alltid uppväger den antagna kostnaden?

...

Däremot har Mildner helt rätt i att en bra lösning på detta problem, från forskarens sida, är att kommunicera via bloggar istället för via medierna."

--------------------------------------------------------

Du måste läsa dig igenom debatten via länkarna ovan för att få ihop en egen helhetsbild. Det är en spännande diskussion som definitivt ligger i tiden. Speciellt när konkurrens och autonomi är ledstjärnor för dagens och framtidens lärosäten. Ett par reflektioner från min sida:

Det är befogade funderingar från Mildners sida och de väcker en del frågor. Vad kan vi kräva av forskare när det gäller tillgänglighet? Ska de förutsättningslöst utöva den tredje uppgiften eller enligt upparbetade konventioner som förenklar för både journalisten och forskaren? Det är väl inte självklart så att den tredje uppgiften bäst tjänas genom en 24 h telefonjour för all form av journalistik? Snuttifierad som djuplodad? Mildner menar att journalistiken och akademin är två olika världar men jag ser stora likheter. Inom båda världarna förekommer prestigefullkomliga kulturer med excentriskt egocentriska rötter i sina respektive frihetsbegrepp (journalistiska och akademiska friheten). Kanske krockar dessa världar lika mycket på grund av olikheter som likheter?

Gatarski säger det rakt ut. Cred är allt. Kanske är det dags (om det inte redan finns) för en bloggportal för forskning/forkare som genom en väl uttänkt formel kan ge cred i form av ranking? Ranking är hett och en viktig form av cred. En bloggande forskarsfär kan även mer fristående från redaktioner ge varandra cred genom länkning o s v. Kan det få legitimitet? Över tid - kanske.

Jag förstår Sandström när hon invänder mot snabba telefonsamtal och svar som skall ges utan insikt i reportagets helhet. Men det går inte att kräva hängslen och livrem. Någon annan poängterade att samma villkor gäller alla som i någon form intervjuas av media. Jag tror till skillnad från Sandström (podsändingen) att hierarkierna inom akademin spelar roll för vem som bör (får) säga vad i radio, tidningar och TV. Återigen - det handlar om cred.

Jag vill avslutningsvis, i detta långa inlägg, påstå att svenska lärosäten kunde göra ett mycket bättre jobb när det gäller den tredje uppgiften om vi prioriterade den högre. Nu är den ett ständigt dåligt samvete. Nummer ett till tre på priolistan är studentrekrytering (och marknadsföring). Övriga viktiga arbetsuppgifters placeringar är flytande och hanteras med en brandmans säkra hand. Jag tycker att en seriös rannsakande diskussion vore på sin plats. "Hur skall arbetsrollen se ut för oss informatörer på statliga myndigheter när vi skall leverera både marknadsföring (reklam) och information till det omgivande samhället och samtidigt bibehålla trovärdigheten?".

------------------------------------------------------------------

Ytterligare länkar:

http://w2.sydsvenskan.se/mildner/2008/07/02/forskare-vs-journalister/

http://vetenskapsnytt.blogspot.com/2008/07/journalister-vs-forskare-svar-till.html

http://www.sr.se/laddahem/podradio/SR_p1_medierna_080809120055.mp3

http://w2.sydsvenskan.se/mildner/2008/08/11/hur-man-bast-overvarderar-sig-sjalv/


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

7 kommentarer:

Malin Sandström sa...

Jag förstår Sandström när hon invänder mot snabba telefonsamtal och svar som skall ges utan insikt i reportagets helhet. Men det går inte att kräva hängslen och livrem.

Mnja, här tycker jag nog att du är lite orättvis. Det är ju inte för sin egen skull som forskarna inte vill bli bortsnuttifierade och felciterade, utan för vetenskapens. Vi har ju förutom samverkansuppgiften ett mandat att värna om vetenskapens trovärdighet (SFS paragraf 3a: I högskolornas verksamhet skall vetenskapens trovärdighet
och god forskningssed värnas. Lag (2000:1370)"
) och det ska vi väl knappast släppa bara för att det är bekvämt? Jämför man med övrig vetenskaplig verksamhet som t ex forskningsartiklar är det ofta både hänglsen, livrem, skyddsnät och dubbelförsäkring som gäller där - att be om ett par minuters betänketid och en kort introduktion om nyhetsartikelns syfte är knappast mycket i jämförelse.

Jag rekommenderar för övrigt diskussionen hos Ting-&-tankar-Åsa om samma radiosändning.

Jag tror också att det är väldigt farligt att överspela hierarkins betydelse. Jag har aldrig haft några problem, inte heller de flesta (unga) forskare jag talat med. Och jag ser ofta "forskningsvärldens hierarkier" användas som förklaring för problem som egentligen beror på att det varken finns tid, pengar eller resurser avsatta för tredje uppgiften. När hierarkierna dessutom ses som forskarnas interna problem att lösa missar man möjligheter att förbättra situationen med lite (förhållandevis mycket enklare) tillförsel av resurser.

Erik Sellström sa...

Det känns som att vi egentligen är nyansskillnader från varandra i tankegångarna.

Trovärdighetsfrågan skiljer sig något beroende på vilken kanal eller arena vi uppträder i och inför vilken publik.

När det gäller hierarkin så är den frågan naturligtvis varken svart eller vit. Dock förekommer den i väldigt hämmande form på många lärosäten och det vore oklokt att inte se det likaväl som att ge det för stor betydelse.

Jag skulle gärna samarbeta mer med våra forskare om tredje uppgiften och diskuterar gärna möjligheter. Bloggar finns på vår agenda och ett par duktiga akademiker är sugna. Men där krävs viss eftertanke för upplägget om det skall bära frukt.

Malin Sandström sa...

Det känns som att vi egentligen är nyansskillnader från varandra i tankegångarna.
Mycket möjligt - men även nyanserna är värda att debattera :)

Jag skulle gärna samarbeta mer med våra forskare om tredje uppgiften och diskuterar gärna möjligheter. Vad trevligt! Några blandade förslag:
*Har du funderat på en enkel orientering i hur media funkar (reporterns roll, redaktörens roll, vad är ett embargo, hur ser en vettig nyhetsrelease ut etc)? Det är ju rätt tidseffektivt eftersom det kan göras gruppvis, och kunskapen åtminstone hos unga forskare som jag har träfffat är ofta nära noll. Jag har kört ett sådant seminarium och också provat att kombinera det med en "hands-on" kurs i hur man gör en tidning vilket verkade funka riktigt bra (men det beror nog på gruppen, man ska vara lagom många och inte för olika).
* En gruppblogg är antagligen lättare att starta med än enskilda bloggar - det delar upp både arbetsbördan och ansvaret i mer lätthanterliga delar. Men det kan vara bra att ge någon ett formellt huvudansvar för att minska risken att det rinner ut i sanden.
* Om det finns möjlighet att ge doktorander småanslag för att te x resa till populärvetenskapliga seminarier eller delta i vetenskapscaféer - upplys gärna om det! Det är sällan som handledare hinner tänka på att berätta om sådana mer "ickecentrala" mjligheter. Jag har sökt på vinst och förlust från KTH och faktiskt fått anslag en gång vilket jag hade stor nytta av.
* Prata med lokala medier (t ex Smålandsposten) och se om det går att ordna praktikplats på redaktionen för någon doktorand (eller annan forskare) i taget - tidningen får tillgång till vetenskaplig kompetens och doktoranden/forskaren får inblick i hur media funkar. Jag har varit på ett par olika redaktioner och det var väldigt lärorikt.

... jag kan säkert komma på mer om du vill bolla ideer :)

Erik Sellström sa...

Jag har en idé som är storslaget naiv. :)

En bloggmotor av typ knuff.se för forskare, forskning, forskargrupper etc som kan vinna legitimitet genom någon form av ranking. Finansiering sökes här: http://iis.se/about/press?id=176

Richard Gatarski sa...

@erik: Kanon att du nu tar upp detta, en av mina reflektioner var just att såvitt jag vet så var/är det ingen från ditt håll (som arbetar på universitet/högskola som informatör) som la(de) sig i konversationen när Mildner drog igång den.
Tankarna som kommer fram är superviktiga, och jag beklagar att jag inte hinner vare sig borra eller bidra vidare i frågan (just nu i alla fall).

@malin, en intressant gruppblogg är www.ekonomistas.se (disclaimer, jag har coachat dom lite inledningsvis). Bland det intressant är att dom bloggarna gör det (nästan utanför jobbet) trots att deras respektive lärosäte inte bryr sig/förstår/creddar.

@alla, är det nogon som vet om "bibliometriker" (som till exempel Stockolms universitet satsar på) tar hänsyn till någon form av kunskapsspridning i sociala medier (jmfr traditionella etablerade vetenskapliga outlets).

Malin Sandström sa...

Erik: och/eller så kan man tala snällt med VR och få dem att knyta det till forskning.se, måhända?

Erik Sellström sa...

Jag skulle satsa på ett "och". Legitimitetsfrågan är knepig, dock.

Jag har bollat idén vidare till Carin Karlsson på Delta Garden med hopp om att det kanske kan komma någon spännande vinkel på det hela därifrån.

I nuläget sitter jag själv i, den förvisso angenäma, rävsaxen "marknadsföring/rekrytering/fusion" och hinner inte dra i frågan. Satsar på att så frön och komma med input tills vidare.