Signalsystem

Ett trafiklyse som lyser rött är ofta irriterande. Även om man vill köra accepterar de flesta signalen och inväntar förändring. Lyser det grönt är allt däremot frid och fröjd. Måhända kastar man ett extra öga åt sidan för att försäkra sig att ingen fara hotar den tilldelade gröna friden. Ibland blinkar det gult och då skall man falla tillbaka på trafik-kriskommunikationens grund: vägskyltarna. I värsta fall är det den vedertagna "högerregeln" som avgör. Det gula blinket är ändå en signal om än frustrerande. "Ur funktion, you're on your own, på obestämd tid."



Det värsta är ett trafiklyse som inte lyser. Vad ger det för signal? Nåt säger det väl? "Jag är för fin för att slösa mitt diodsken på dig, pucko" eller "Gör lite som du vill, kanske.". Det går att gissa sig till en mängd budskap djupt dolda i de slumrande hålorna.

Ovisshet är skit. Och att inte skicka någon signal är ändå att signalera, är att försätta mottagaren i ovisshet. Som chef eller ledare är det viktigt att ha ett tredje öga som uppfattar utifrån hur man sänder eller inte sänder signaler. Att försätta medarbetare och anställda i ovisshet, medvetet eller omedvetet, är inte ett gott ledarskap.

Utvecklas eller stagnera?

Det här är en reflektion kring nyheten att A-kassorna varslar om höjda avgifter till hösten. Jag vill knyta ihop detta med fackens höjda avgifter och agerande under den gångna perioden. Min ambition är även att knorra till inlägget med en brasklapp om ett signalsystem som det inte krävs en examen för att uppfatta.

När jag hörde om Alliansens linje angående fackens avgifter och slopade statliga subventioner så kändes det kluvet. Å ena sidan kändes det skrämmande å andra sidan kändes det helt rätt. Vaddå helt rätt, kanske du undrar? Jo, det slog mig att det här är en ypperlig chans för facken att ta ansvar för sin roll i samhället och gentemot medlemmarna. Att istället för att enbart kriga för en position man tillskansat sig - utvecklas och hitta tillbaka till kärnverksamheten. Jag är helt övertygad om att svenska fackförbund idag arbetar med en massa spännande projekt och sidospår som är rätt offside. Om man rannsakade sina verksamheter och strukturerade om dem så att man gör "rätt" saker på "rätt" sätt så finns det garanterat en formula där medlemsavgiften kunde sänkas för egen maskin. Vilken respekt skulle inte det ge hos medlemmarna? Vilka signaler sänder det till medlemmarna att man inte gör det? Vill medlemmarna betala för fackets lobbyistvecka i Almedalen, är det för medlemmarnas bästa som miljontals kronor läggs på marknadsföring och är det medlemmarnas intresse man försvarar på konferensresan till Helsingfors? Vad är fackens reella uppgift? Gör man rätt saker till rätt pris för medlemmarna? Vad skickar man för signaler?

A-kassefrågan är på väg åt ett liknande håll. Vad sänder följande resonemang för signal (?):

"Vi har tappat 5000 medlemmar. Därför måste vi höja avgiften för de som är kvar."

Jag inser att jag kan bli retoriskt slaktad av de som är mer insatta i sakfrågan eller i de som har koll på hur A-kasseekonomin faktiskt fungerar. Men frågeställnigen är legitim: Vad skickar man för signaler när man inte ser över sin verksamhet utan bara klagar samtidigt som man höjer medlemsavgifterna?

Vi står inför samma dilemma i universitets- och högskolevärlden. Söktrycket är lågt och ekonomin är tajt. Vår ekonomi baserar sig på sätt och vis också på "medlemsavgifter" fast under andra postnamn. Vi måste också (i mina ögon), se till att vi gör rätt saker till rätt pris så att vi når ett resultat som är tillfredsställande samtidigt som det skickar en tydlig och stark signal till våra anställda, våra medlemmar samt vårt omgivande samhälle.

Det är under perioder av snålblåst som man får (möjligheter att) visa karaktär.


Relaterat:

• Dagens Nyheter
• Svenska Dagbladet

Andra bloggar om: Med, Kommunikation, lemmar, Politik, Rannsaka, Samhälle, Universitet, åtti-tjugo, PR, , signalsystem,

Apropå statlig identitetskris

På väg till jobbet i bilen nu på morgonen hörde jag på SR P1 att Svenska spel lanserar en ny metod för att komma ur spelberoende. Det ringde en klocka om Svenska spels nya sajt "spelalagom.se".

Min hjärna började mala. Jag skriver till och från om myndigheters krisartade förhållande till sitt "jag" eller sin identitet nu när marknadsföring har blivit en stor post i var budget. "Det finns paralleller att dra.", påpekade min hjärna morgontrött samtidigt som jag pulserade igenom en av otaliga rondeller.

Det blir dock ingen harang kring detta utan ett visualiserande "apropå" som rubriken antyder ovan. Trevlig helg!


Sajten spelalagom.se

Svenska spels sajt

Andra bloggar om: Staten, identitet, samhälle politik, Kommunikation, signalsystem, koko