Informatören är död

Yrkesrollerna flyter ihop. Informatören är, beroende på individen, allt eller ingenting. Oavsett vilket är det dags att konstatera tiden för dödsfallet och se vad som kommer i livet efter detta.

Vad är en informatör? Eller snarare vad var det för något? Arbetsförmedlingen beskriver yrket såhär:

"Informatören arbetar med att på olika sätt föra ut företags, myndigheters eller organisationers budskap. Det är ett arbete med många olika inriktningar, och det finns hundratals olika yrkestitlar inom informationsområdet."

Dessutom utvecklar man yrkesbeskrivningen med bl a tre övergripande yrkesroller: producenten, specialisten och strategen. Min erfarenhet är att man om man är anställd som "informatör" faktiskt är alla tre samtidigt. Oftast utan att få cred för det som är strategitungt och grund för högre lön. Yrkesrollen är med andra ord en blöt filt där man kan gömma både det ena och det andra utan att bekräfta dess existens efteråt.

Nu är det här inte en bitter text om informatörens plågade tillstånd. Det här är en text om vad informatören måste bli för att överleva professionellt efter som informatören är död.

Vi äger inte budskapet längre. Shannon & Weavers kommunikationsmodell (A->brus->B+feedback) stannar i bruset. Det är där det händer. Bruset is the shit. Alla är samproducenter av information och kommunikation. Alla konverserar med alla. Informatören riskerar att tilldelas rollen som kontrollant, flaskhals och allmän kommunikationspolis. Den välstämda organisationen som tappar kontrollen över sin integrerade kommunikation sätter informatören på att skriva bloggpolicy eller diskuterar med IT-avdelningen vilka sociala sajter man kanske måste blockera.

Det blir om inte annat informatörens död.

Vad kommer istället? Jag skönjer en bättre framtid för oss som känner att kontrollfunktionen är en börda. En del f d informatörer kommer tituleras "planners". Strategisk planering av konversation och kommunikation. Kanal- och medieval, statistiktung strategi för närvaro och beredskap för att möta kunderna i konversation. Andra kommer att fortsätta vara eller bli mer renodlade "producenter". Digitalt och analogt givetvis med örat mot marken och i konversation med omvärlden. Den omärkliga tekniken var länge sen. Nu är producenten transparent och väl synlig. Somliga blir "konversatörer" (måste finnas ett bättre ord?) och ser till att organisationen har en webbnärvaro och ett deltagande i relevanta diskussioner. Istället för att agera gammelredaktör och tänka tidningskommunikation kommer konversatören att nätverka externt och internt och syndikera relevant information för externa och interna behov. Om man utgår ifrån att alla medarbetare deltar i olika konverserationer så är konversatören även ett givet stöd i den processen.

Vad är skillnaden då? Arbetsförmedlingen skrev ju om strategen, producenten och specialisten. Jo, skillnaden är att informatören är död. Ingen intresserar sig längre för budskap och envägskommunikation. Man äger inte sitt varumärke. Därför kan man inte ha en yrkesroll som äger budskapet och "styr" informationen. Dagens informatörer måste förhålla sig till utvecklingen och fundera över hur man ska arbeta imorgon. I livet efter detta.

Oavsett om ledningen har insett det eller inte.


Läs även andra bloggares åsikter om Informatör, Information, Kommunikation, Digital Revolution, Arbetsförmedlingen, Planner, Producent, Konversation, Webb 2.0, Redaktör, Sociala Medier, strategi, Strategisk kommunikation

It takes two to ping pong.

Livet är en lagsport!

En pingisspelare servar energiskt över bollen till motståndaren som bara står där med armarna längs med sidorna. Ett - noll!! Fast i verkliga livet förlorar båda. Ingen boll tillbaka - inget spel. Den mest grundläggande socialpsykologin talar om för oss att det är genom bekräftelse från andra som vi vet att vi existerar. Vi antar en form som andra ger oss som respons på hur vi beter oss. Hur vi spelar bollen.

I improvisationsteater finns det en grundläggande regel. Den gäller och i övrigt kan man ta ut svängarna i det oändliga. Regeln säger att man inte får "blockera" sin mot-/medspelare. Bollen måste alltid komma tillbaka på något vis. Improvisationen är som alla andra processer - en rörelse som måste framåt annars är det ingen process mer. Så länge vi spelar bollen så är vi alla vinnare. Precis som i ping pong.

För mig är ping pong-tänket ett sätt att leva, jobba och komma framåt. Det är ett prestigelöst tänk som saknar revir och har ambitionen att skapa delaktighet i alla lägen. Jag tror att organisationer och företag har mycket att tjäna med anställda som spelar ping pong. Jag är övertygad om att du som enskild har allt att vinna på det.

Det är kul med pingis.


Andra bloggar om: Entreprenörskap, kreativitet, samarbete, strategi, livsstil