Anders Mildner på Sydsvenskan ifrågasatte i somras, i inlägget "universitet, var god dröj", huruvida svenska forskare och lärosäten tar den tredje uppgiften på allvar. Svar kom
från bland andra Richard Gatarski på weconverse.com och Malin Sandström, doktorand som också hörs i nämnd podsändning.
Anders Mildner:
"Sedan kan du roa dig med att räkna tuten som ekar i din lur. För du kommer i nio fall av tio inte att nå den du söker. Det behöver inte bero på att personen i fråga har semester. Rätt ofta är han eller hon helt enkelt inte där.
Exakt var den lille forskaren befinner sig är inte helt lätt att utröna. Ingen vet. Och ingen kan svara, för alla andra på avdelningen är också spårlöst försvunna.
...
Som journalist står man då hur som helst där och förundras över hur lite den så kallade tredje uppgiften betyder för universiteten och högskolorna.
Journalistiken och akademin är två världar som inte förstår inte varandra – och det här problemet blir bara värre för varje år som går."
"För att gå rätt på sak så skyller jag på att även forskare styrs av hårdvaluta. Ingen cred ingen blogg skulle man kunna sammanfatta mina tankar.
...
Märk väl, Internet är onormalt i Högskoleverkets ögon. Så till Mildner och alla andra säger jag att så länge forskarna inte för cred, dvs karriär- och lönemässiga kliv, för bloggande så lär det inte hända så mycket. Samma sak gäller alla andra “nya elektroniska publiceringskanaler”. Jag använder citattecken för att förlöjliga det som redan borde vara ersatt av akademiska konverseringskanaler."
"Något som många journalister sällan verkar beakta är att kommunikation med medierna ytterst sällan sker på forskarnas villkor. Som forskare får du inte välja när du blir kontaktad. Du kan sällan välja att svara när det passar dig. Du har lite eller inget inflytande över vilken ton och vilket sammanhang du blir förknippad med. Du kan inte förutsätta att reportern som kontaktar dig har lämplig bakgrundskunskap för att förstå det du säger. Blir du felciterad eller förvrängd har du oftast inget forum att få en rättelse i, och den tryckta texten kvarstår i år eller decennier.
Samtidigt som din personliga integritet och ditt goda namn är ditt viktigaste arbetsredskap. Är det konstigt att nyttan forskaren tror sig få ut av en kort telefonintervju inte alltid uppväger den antagna kostnaden?
...
Däremot har Mildner helt rätt i att en bra lösning på detta problem, från forskarens sida, är att kommunicera via bloggar istället för via medierna."
--------------------------------------------------------
Du måste läsa dig igenom debatten via länkarna ovan för att få ihop en egen helhetsbild. Det är en spännande diskussion som definitivt ligger i tiden. Speciellt när konkurrens och autonomi är ledstjärnor för dagens och framtidens lärosäten. Ett par reflektioner från min sida:
Det är befogade funderingar från Mildners sida och de väcker en del frågor. Vad kan vi kräva av forskare när det gäller tillgänglighet? Ska de förutsättningslöst utöva den tredje uppgiften eller enligt upparbetade konventioner som förenklar för både journalisten och forskaren? Det är väl inte självklart så att den tredje uppgiften bäst tjänas genom en 24 h telefonjour för all form av journalistik? Snuttifierad som djuplodad? Mildner menar att journalistiken och akademin är två olika världar men jag ser stora likheter. Inom båda världarna förekommer prestigefullkomliga kulturer med excentriskt egocentriska rötter i sina respektive frihetsbegrepp (journalistiska och akademiska friheten). Kanske krockar dessa världar lika mycket på grund av olikheter som likheter?
Gatarski säger det rakt ut. Cred är allt. Kanske är det dags (om det inte redan finns) för en bloggportal för forskning/forkare som genom en väl uttänkt formel kan ge cred i form av ranking? Ranking är hett och en viktig form av cred. En bloggande forskarsfär kan även mer fristående från redaktioner ge varandra cred genom länkning o s v. Kan det få legitimitet? Över tid - kanske.
Jag förstår Sandström när hon invänder mot snabba telefonsamtal och svar som skall ges utan insikt i reportagets helhet. Men det går inte att kräva hängslen och livrem. Någon annan poängterade att samma villkor gäller alla som i någon form intervjuas av media. Jag tror till skillnad från Sandström (podsändingen) att hierarkierna inom akademin spelar roll för vem som bör (får) säga vad i radio, tidningar och TV. Återigen - det handlar om cred.
Jag vill avslutningsvis, i detta långa inlägg, påstå att svenska lärosäten kunde göra ett mycket bättre jobb när det gäller den tredje uppgiften om vi prioriterade den högre. Nu är den ett ständigt dåligt samvete. Nummer ett till tre på priolistan är studentrekrytering (och marknadsföring). Övriga viktiga arbetsuppgifters placeringar är flytande och hanteras med en brandmans säkra hand. Jag tycker att en seriös rannsakande diskussion vore på sin plats. "Hur skall arbetsrollen se ut för oss informatörer på statliga myndigheter när vi skall leverera både marknadsföring (reklam) och information till det omgivande samhället och samtidigt bibehålla trovärdigheten?".
------------------------------------------------------------------
Ytterligare länkar:
http://w2.sydsvenskan.se/mildner/2008/07/02/forskare-vs-journalister/
http://vetenskapsnytt.
http://www.sr.se/laddahem/podradio/SR_p1_medierna_080809120055.mp3
http://w2.sydsvenskan.se/mildner/2008/08/11/hur-man-bast-overvarderar-sig-sjalv/
Läs även andra bloggares åsikter om SvD, Malin Sandström, Richard Gatarski, forskning, Kommunikation, Marknadsföring, Tredje uppgiften